Vikingarna är kända för sina plundringståg runt om i Europa och i världen, men det var en kostsam historia som inte alla hade råd med. För att kunna finansiera de kostsamma äventyren var de resande mer eller mindre tvungna att röva och plundra för att resan skulle betala sig.
Det är faktiskt ingen som vet med exakthet varför just ordet viking används, men det finns några olika teorier. Oftast brukar frasen gå eller fara i viking betyda ”vara borta länge”, vilket också var fallet med de som gav sig av på plundrings- eller handelståg. En teori menar att det kallades gå i viking och vikingar för att Bohuslän förr kallades för Viken och att folket således var just vikingar. Även i Skandinavien och Norden fruktades krigarna som reste runt med sina långskepp, och ett signalsystem med vårdkasar utvecklades. Vissa personer höll till och med vakt över vikar och hav för att kunna upptäcka illasinnade långskepp i så god tid som möjligt.
En sak är säker om folket i Skandinavien under vikingatiden. De hade samtidens bästa kunnande om båtbyggeri, sjöfart och navigation. De konstruerade sjöfartstabeller med sådan precision att det endast skiljer 2 till 4 procent mot dagens satellitmätningar, och detta gällde även för riktigt långa resor över Atlanten. Vikingaskeppen var grundgående och kunde ta sig mycket nära land och därför överraska städer och byar som inte var vana vid anfall från sjösidan. Mestadels var det norska och danska vikingar som färdades i långskepp, de svenska vikingarna, svearna, hade knarrar, en annan, mindre typ av båt. Svearna ägnade sig mer åt handel än krigföring och reste väldigt långt österut. Det sägs att de som åkte österut kallades ruser, och landet i öster kallades för Rusland. Senare blev det Ryssland och ättlingar till svearna satt styrande kvar fram till 1600-talet.