När någon dog på vikingatiden var det vanligast att lägga den döde på gravbål. Den döde brändes tillsammans med sina personliga tillhörigheter och gåvor, som kunde vara bra att ha i livet efter detta. Det har även hittats ett mindre antal obrända gravar.
Efter att den döde hade bränts på gravbål röjdes mark. I mitten av det röjda partiet lades resterna av bålet med brända ben, aska och brända föremål. För att täcka graven lades jord med mycket sten i och överst sattes ofta stenar i en ring eller oval runt graven.
Eftersom mycket går förlorat i ett bål, såsom texti
lier och träföremål, är de obrända gravar som hittats väldigt intressanta. I en obränd båtgrav i Gamla Uppsala hittades en man med sina vapen, gåvor, en häst och en hund. De hade lagts till vila inuti träbåten.
Varför en del gravar är obrända vet man i dagsläget inte helt säkert. I samband med kristendomens intåg avvecklades seden med gravbål och kropparna begravdes obrända i kistor. Obrända järnåldersgravar kan tyda på att den döde varit kristen men avsaknaden av kista gör att det är svårt att veta.