Den tidsepok, som varade från ungefär 800 efter Kristus till mitten på tusentalet, kallas för vikingatiden. Det var då vikingarna levde och verkade. Detta är dock en aning missvisande. Ordet viking betyder i det närmaste ”sjörövare” och de allra flesta människorna var under den här tiden jordbrukare i mindre samhällen och småriken.
Det som i folkmun kallas för vikingar var mestadels bönder, hantverkare och handelsmän. De som gav sig åstad i viking var desto färre, men ordet viking finns omnämnt på några runstenar och har i sammanhanget tolkats som plundrare eller sjörövare.
Det vikingatida samhället var uppbyggt kring gårdar och mindre byar. För folket var den egna trakten viktig och band samman människor. Den egna släkten var viktig och den som inte var upptagen i en släkt eller en ätt hade väldigt få rättigheter och minskad trygghet. Att veta att ätten stod bakom en var en trygghet många förlitade sig på.
Folk som reste identifierades enligt var de kom ifrån, inte alltid vilken släkt de tillhörde. Kom någon långt ifrån var deras ursprung som definierade vem de var utifrån det geografiska området. En ålänning var en ålänning i en annan del av Skandinavien medan en person från exempelvis ätten ”Svensson” var en Svensson i närområdet. Människor identifierade sig sålunda olika utifrån olika situationer och var de befann sig. Idag identifierar sig människor på liknande vis.
En svensk på semester i ett annat land säger att den är svensk, inte att den är smålänning eller att den är ingift Larsson. En smålänning i Västerbotten säger att den är smålänning men om samma person varit i sitt eget landskap hade den sagt att den tillhör den eller den släkten. Dock är släkten inte lika viktig idag då alla står lika inför lagen, något som inte gällde på vikingatiden. Spörsmål och gräl avgjordes ofta på ett så kallat ting där det ofta kunde vara fördelaktigt att ha en stark ätt i ryggen.
Det vanligaste sättet att tillhöra en släkt eller en ätt var att födas in i den eller upptas i den via giftermål, men det kunde även hända att personer upptogs i ätten av andra anledningar även om det inte var lika förekommande.
Under vikingatiden var det vanligt med slavar, eller trälar som det kallades. Dessa trälar ägdes av sin husbonde och kunde köpas och säljas efter behag. Träldom kunde komma av flera orsaker. En person kunde bli bortrövad, under exempelvis ett plundringståg och då tagen som träl. Barn till trälen förblev trälar och träl kunde även den bli som hade obetald skuld till någon annan och självmant gav sig som träl. Trälar utförde många tunga arbetsuppgifter som var både farliga och smutsiga men hade olika rang och status sinsemellan. Det fanns dessutom olika typer av trälar som var värda olika mycket och hade olika arbetsuppgifter. Husträlar arbetade oftast inne i husen och hade det något bättre medan de som hade de smutsigaste uppgifterna fick sova i skjul och hyddor.